.

Jag säger det alltför sällan Jakob, men jag älskar dig så otroligt mycket ska du veta.

Att två människor kan vara så lika som vi ändå är, det ärligt talat galet. För med dig, det är då jag känt mig som hemma. Du blev min andra halva. Den jag aldrig skulle kunna leva utan.

Augusti -10 till början av December -10 bodde vi nästan under samma tak, så mycket var vi med varandra. Vi var jämnt med varandra. Vi bodde åttahundra meter från varandra. Haha, ärligt talat undra hur mycket vi egentligen nötte ut vägen mellan oss två?

I Augusti njöt vi av det sista av sommarlovet tillsammans genom att spendera dagarna i stallet, kvällerna med högar av filmer & nätterna med att gå promenader. Allting var så perfekt då. Det var du & jag mot världen.

Om den ena var på ett ställe, ja då var den andra i närheten - det var en självklarhet. För vi var ju varandras halvor & man kan ju inte gå någonstans om den ena halvan saknas.

Någonstans under December gick det fel & jag är så ledsen för det, för jag vet  att mycket av det som hände mellan oss vilar på mitt ansvar. Jag är ledsen att jag blev så förblindad av att gå ner i vikt, att bli smalast, att inte äta, att jag inte såg hur du mådde alla stunder. Jag är ledsen för att jag blev som ett spöke. Jag är så ledsen att jag drog mig undan. Men jag ville inte att du skulle behöva se mig tyna bort bit för bit. Jag var rädd, för jag visste att den enda jag skulle kunna tänka mig att lyssna på när den sade att jag var tvungen äta var du. Jag blev så rädd, för jag var livrädd för maten. Jag var livrädd för att behöva äta den. Du kände mig för väl. Du förstod mig för mycket.

De tre/fyra månaderna av detta år bestod så gott som bara av massa bråk mellan oss. Jag är så ledsen ska du veta. Så ledsen för alla de gånger jag sårat dig. Ledsen för alla gånger jag fått ditt hjärta att känna smärta. Ledsen för alla gånger jag fått dig att vilja gråta. Ledsen för att jag fick dig att vilja springa iväg. Jag vet att jag inte varit rättvis. Jag har ställt för höga krav på dig. Ärligt talat lade jag mitt liv i dina händer & det är jag så ledsen för det. Jag vet att jag alltför ofta snäst åt dig & bara klagat. Du anar inte hur mycket jag ångrar det & bara vill gråta varje gång jag tänker på det. Att jag, att jag fick dig känna så mycket smärta. Du var ju min bästavän. Min andra halva. Du ÄR min bästavän & min andra halva.

Alla som läser Jakobs blogg ska veta vilken underbar vän han är & jag förstår inte varför just jag blev hans vän. Varför han liksom valde mig av alla. Jag förstår det inte, men ni anar inte hur tacksam jag är. För utan Jakob skulle jag inte tagit mig igenom hösten. För det var för han jag levde. För att jag visste att han inte skulle kunna leva utan sin andra halva som råkade vara mig, & jag ville inte ta ifrån han hans liv.

Han har ställt upp för mig i alla lägen. Han har struntat i allt folk sagt om mig & skyddat mig genom allt. Med han har jag jämnt kunnat prata. Det är till han jag ringde den där kvällen i December, full som fan & bara skrek/grät/var helt hysterisk & ville ha hjälp. Han svarade, trots att han var borta på stallfest. Trost att jag hade lovat att inte ringa han under den tiden, så svarade han & pratade med mig. Det var han som på natten efter han fick reda på allt som hade hänt skickade ett sms "jag kommer imorgon, älskar dig". Han dök upp dagen efter också. Han fick mig upp ur sängen. Han fick mig att sluta gråta. Han fick mig lugn.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är min bästavän & min andra halva & vare sig du vill eller inte kommer du få dras med mig i resten av ditt liv! Du är bäst & utan dig går jag sönder lilla joppe-poppe-snoppe-doppe-koppe-loppe.

Augusti -10 till början av December -10 bodde vi nästan under samma tak, så mycket var vi med varandra. Vi var jämnt med varandra. Vi bodde åttahundra meter från varandra. Haha, ärligt talat undra hur mycket vi egentligen nötte ut vägen mellan oss två?

I Augusti njöt vi av det sista av sommarlovet tillsammans genom att spendera dagarna i stallet, kvällerna med högar av filmer & nätterna med att gå promenader. Allting var så perfekt då. Det var du & jag mot världen.

Om den ena var på ett ställe, ja då var den andra i närheten - det var en självklarhet. För vi var ju varandras halvor & man kan ju inte gå någonstans om den ena halvan saknas.

Någonstans under December gick det fel & jag är så ledsen för det, för jag vet  att mycket av det som hände mellan oss vilar på mitt ansvar. Jag är ledsen att jag blev så förblindad av att gå ner i vikt, att bli smalast, att inte äta, att jag inte såg hur du mådde alla stunder. Jag är ledsen för att jag blev som ett spöke. Jag är så ledsen att jag drog mig undan. Men jag ville inte att du skulle behöva se mig tyna bort bit för bit. Jag var rädd, för jag visste att den enda jag skulle kunna tänka mig att lyssna på när den sade att jag var tvungen äta var du. Jag blev så rädd, för jag var livrädd för maten. Jag var livrädd för att behöva äta den. Du kände mig för väl. Du förstod mig för mycket.

De tre/fyra månaderna av detta år bestod så gott som bara av massa bråk mellan oss. Jag är så ledsen ska du veta. Så ledsen för alla de gånger jag sårat dig. Ledsen för alla gånger jag fått ditt hjärta att känna smärta. Ledsen för alla gånger jag fått dig att vilja gråta. Ledsen för att jag fick dig att vilja springa iväg. Jag vet att jag inte varit rättvis. Jag har ställt för höga krav på dig. Ärligt talat lade jag mitt liv i dina händer & det är jag så ledsen för det. Jag vet att jag alltför ofta snäst åt dig & bara klagat. Du anar inte hur mycket jag ångrar det & bara vill gråta varje gång jag tänker på det. Att jag, att jag fick dig känna så mycket smärta. Du var ju min bästavän. Min andra halva. Du ÄR min bästavän & min andra halva.

Alla som läser Jakobs blogg ska veta vilken underbar vän han är & jag förstår inte varför just jag blev hans vän. Varför han liksom valde mig av alla. Jag förstår det inte, men ni anar inte hur tacksam jag är. För utan Jakob skulle jag inte tagit mig igenom hösten. För det var för han jag levde. För att jag visste att han inte skulle kunna leva utan sin andra halva som råkade vara mig, & jag ville inte ta ifrån han hans liv.

Han har ställt upp för mig i alla lägen. Han har struntat i allt folk sagt om mig & skyddat mig genom allt. Med han har jag jämnt kunnat prata. Det är till han jag ringde den där kvällen i December, full som fan & bara skrek/grät/var helt hysterisk & ville ha hjälp. Han svarade, trots att han var borta på stallfest. Trost att jag hade lovat att inte ringa han under den tiden, så svarade han & pratade med mig. Det var han som på natten efter han fick reda på allt som hade hänt skickade ett sms "jag kommer imorgon, älskar dig". Han dök upp dagen efter också. Han fick mig upp ur sängen. Han fick mig att sluta gråta. Han fick mig lugn.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är min bästavän & min andra halva & vare sig du vill eller inte kommer du få dras med mig i resten av ditt liv! Du är bäst & utan dig går jag sönder lilla joppe-moppe-poppe-snoppe-doppe-koppe-loppe.